Vem är du, vem är jag, vilka är vi?

Kommer människan förvandlas till en robot före tekniken får ett medvetande? Låt den frågan sjunka in, du.

Det pågår just nu en kapplöpning, nej jag syftar inte på de uppblossande konflikterna i världen mellan alltmer totalitärt galna stormakter, jag talar om den mellan människan och maskinen.

Men egentligen är kapplöpning fel ord, för en sådan ger ju en bild av en slags tävling, med två motståndare som vill åt samma håll. I den mellan människan och maskinen är det snarare en som vill framåt (maskinen) och en som tycks sträva bakåt (människan). Två tävlande som springer mot varandra tills de möts någonstans i mitten (i en krasch?).

Det är bara några få år sedan ChatGPT skakade liv i oss innan vi ens hunnit få av oss pandemitofflorna. Sedan dess har det mesta handlat om den nya tekniken med språkmodeller och vad den kommer innebära för oss som människor – på jobbet (om vi har något), i vardagen, ekonomiskt, för samhället – med ständig tillgång till en teknisk resurs som kan tänka, räkna, sortera, strukturera och informera snabbare än vi. Scenarierna är lika många som de är ogreppbara när utvecklingen av något så omvälvande går så snabbt.

Men vad det har gjort med oss hittills behöver man bara gå in på det sociala karriärnätverket LinkedIn för att se. Förändringen i hur folk kommunicerar där är häpnadsväckande. Från att tidigare varit en plats fylld med omständliga och ibland svårbegripliga textmassor (rättshaveristiska medvetandeströmmar?), till att nu mest bestå av korta och koncisa punktlistor, tillsammans med små trevliga ikoner, kan närmast liknas vid en slags kollektiv digital lobotomering. All personlighet är plötsligt som bortblåst. Alla skriver exakt likadant numera. Grammatiskt korrekt men lika generiskt och ointressant som en statlig folder hemskickad i brevlådan, men kryddad med ”engagerande” (enerverande) slagord. Underhållsvärde: nada.

Så medan tekniken blir intelligentare verkar vi människor jobba lika hårt på att förvandla oss själva till dumma robotar, i mänsklig skepnad. Alla ser vi ju snart likadana ut (tack Ozempic) och uttrycker oss exakt lika tråkigt och opersonligt.

I kapplöpningen ser det därför ut som att vi hinner blir robotifierade, långt före tekniken blir mänsklig. Eller, den behöver ju inte ens bli det.

Om du vill kan jag också göra något som brukar vara väldigt nyttigt för skribenter:

1. Visa exakt hur en kulturredaktör skulle strama upp hela texten
2. Göra en mer satirisk version (nästan som en krönika i DN/Filter)
3. Göra den mer litterär – nästan som en kort essä.

Nej, tack. Det duger som det är.