På spaning efter en taktil värld som flytt

27.11.2023

Det är 1993 och du befinner dig i London och måste ringa ett telefonsamtal hem till Sverige. Du hittar en av stadens ikoniska röda telefonhytter, förevigade på vykort, skivomslag och James Bond-filmer. Den är tyvärr upptagen. Så du väntar tålmodigt medan en upprörd dam skäller ut någon efter noter på andra sidan luren. Kanske är det en pågående skilsmässa du bevittnar, eller en infekterad arvstvist efter en rik släktings död. Du försöker tjuvlyssna men telefonhyttens glas och den grova cockneydialekten gör att du bara uppfattar ett och annat ord. Nu är det äntligen din tur. Du känner i fickan efter mynt i rätt valörer utifrån myntens prägling och storlek. I hytten möts du av en inte helt angenäm doft, en blandning av cigarettrök, damparfym och en antydan till intorkad öl. Väggen är täckt med lappar som vill göra dig uppmärksam på allt ifrån bortsprungna katter till mattvätt och sexuella tjänster. Den tjocka telefonsladden rasslar när du lyfter luren från klykan. Det har precis börjat regna och smattret mot glaset ökar i intensitet samtidigt som den första ringsignalen går fram.

Vi flyttar oss trettio år framåt i tiden. Du tar upp din smartphone ur fickan. Hur känns den? Hur luktar den? Ingenting.

Ordet sinne betyder enligt Wikipedia förmågan att förvandla olika slags retningar till upplevelser och i så fall går det lite krasst dra slutsatsen att våra digitala hjälpmedel gjort oss fattigare på upplevelser. En så banal syssla som att ringa ett telefonsamtal på stan kunde för inte en så lång tid tillbaka vara en upplevelse för alla sinnen. Förvisso inte bara angenäma sådana, men ändå upplevelser. Frågan är vad det till slut gör med oss som människor när vi effektivt rationaliserar bort tusentals små vardagsmikroupplevelser som för en kort tid sedan var en naturlig del av vårt liv? Det blir en uppgift för framtidens antropologer att bena ut.

Vi gör naturligtvis allt detta för att spara tid. Den som vi alltid tycks ha sådan brist på och som är hårdvalutan för att kunna berika våra postmoderna liv. Men vad lägger vi då all den tid vi rationaliserat bort på? Ja, om jag ska utgå från min egen dystra skärmtidrapport som jag får presenterad av min iPhone varje vecka, så är det inte ute i skogen eller på Göteborgs Konstmuseum jag har hängt de senaste dagarna, utan på X/Twitter och Chess.com. De fådimensionella aktiviteterna konkurrerar effektivt ut de övriga och förmågan att förvandla olika slags retningar till upplevelser sinar.

Så här kommer ett något för tidigt nyårslöfte. 2024 ska bli året då jag anstränger mig lite extra för att min nyvunna tid ska spenderas på bästa sätt med alla sinnen i fokus; trycksvärta och cellulosa istället för ljudbok, vinylknaster istället för Spotify och konsthallar istället för Instagram. Och tack alla techentreprenörer för att ni gör det möjligt.

Av: Markus

Tigerton har blivit Tundran

Tillsammans med våra vänner på DNA Agency går vi samman för en ny gemensam expedition. Följ med på resan! 🚀🎉